anonymfundering

Det har aldrig varit min mening att tjata, att pressa och stressa.
Jag är bara så panikslagen att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Mitt beslut är redan taget, alla har vi fel och brister och dom får försökas leva med tills det blir bättre.
För bättre blir det.
Iallafall med mina problem.
Och förmodligen med dina.

Hur ska jag kunna stötta och ge styrka när jag inte vet hur?
När du stänger mig ute och inte öppnar ditt hjärta.

Vart ska jag finna styrkan att stötta när jag inte känner mig stöttad och uppskattad själv.

Jag har härmed gett ett löfte till mig själv.
Jag ska inte tjata och pressa och stressa.
Jag ska avvakta till du tagit ditt beslut..
För jag har lagt bollen i dina händer.

Så under tiden står jag bredvid och iaktar.
Och gör så gott jag kan för stunden.