enbart smärta.
Enbart smärta kan få oss till näst intill vad som helst.
Smärtan kan vara själslig, psykisk eller fysisk.
I vart fall driver smärtan oss in i plågor. Plågor som skiljer sig beroende på typ av smärta.
En fysisk smärta som är så påtaglig att svetten tränger fram. En själslig smärta som lämnar dig ensam med en smärta fylld av sorg. Eller en psykisk smärta där plågorna sitter i mönster av tankar.
Jag varken kan eller vill gradera. Men jag vet hur smärtan känns, och hur vilken bot som helst känns som ett alternativ mot smärtan. Enklare smärtor klarar vi utan såväl Ipren som psykofarmaka eller andra droger. Vi biter ihop och väntar på att det skall läkas ut av sig själv. Att såren skall läka, att smärtan skall avta, klinga ut. Att hjärtats sorg skall finna en tröst, en förhoppning.
med en psykisk smärta, är det inte lätt, inte lika snabbt försvinnande. Inte ens lätt att finna bot, eller ens orsak till smärtan. Långsamt tränger den sig på, likt vårt åldrande kan den först ses som obemärklig. Likt vår skugga en tidig morgon innan solen hinner gry, men så finner vi den där.
En psykisk smärta, tankar som fastnat i fel spår, fel banor och de gnaver, de stör. Ibland leder de till smärta, en psykisk smärta.
Vi botar det med flykt, flykt in i jobb, i aktiviteter, i engagemang eller kanske söker vi någon kompensation, ett sätt att tillfredsställa vår oro. Kanske ökar vi vår konsumtion, konsumera oss bort från en obehaglig känsla. Konsumtion bort från gnagande oro, gnavande och skavande tankar.
Kanske söker vi hjälp, men den är inte lätt att finna, vilka tankar är det som skaver är svårare att veta än vilka skor som skall bytas ut. Kanske skaver vårt samvete och hur byter vi det, kanske bär vi på en skuld, en rättmättig eller orättmättig skuld. Skuld som tynger och smärtar oss. Hur finner vi vägar att betala av denna skuld. En skuld som bygger på saker vi anser oss borde ha gjort, skulle ha gjort. Eller kanske något vi inte skulle gjort ger oss skuld.
Kanske skulle vi det, kanske inte, men skulden bär vi med oss. Vi kan själva plockat upp den eller någon har tryckt den på oss. Men skulden bär vi och vi tampas var dag med dess börda. Vi tampas för att den inte skall växa, men hur betalar vi av, hur gör vi oss fria denna skuld? En skuld som fyller oss med stunder av smärta, en smärta vi ej vill ha.
Eller är det en själslig smärta, en smärta till följd av uppgivenhet, tomhet och enslighet. Ett brustet hjärta, förlorad vänskap, eller kärlek. Djupa sår som inte vill läka, som inte med lätthet kan botas och tröstas. Smärtan rinner i form av tårar längs våra kinder. Ibland gråter vi tyst av smärta i vårt inre. Inte en tår som fälls, men smärtan rinner inom och själen vrider sig i plågor och längtan. Boten är inte lätt, ensamhet är svårt. Var finner du en vän när du som bäst behöver den, när det gör som mest ont att känna sig lämnad och övergiven? Var finner du då din tröst, ditt stöd?
Vem har du där som kan smeka din själ, som kan hjälpa den att åter läka, att vara din styrka. Smärtans bot den finns men tar tid att finna, att bygga. Kärlek och vänskap är bot liksom tid att läka.
Smärtan finns även om den ser olika ut, liksom dess bot. Allt kan vi inte bota med piller och vita rockar. Ibland behövs en hand, en famn, ett troget hjärta.
Enbart kom i min famn, lägg din hand på mitt bröst så får du känna slagen av ett troget hjärta. Enbart känn hur en värme växer fram likt vår skugga en tidig morgon medan solen hinner gry.
vindarna har vänt.
stormen har avtagit och kärleken tillåts spira igen.
kanske kan jag bara tala för mig själv när jag säger att gud så mycket mer jag älskar denna karl idag än för en vecka sen.
för tillfället är han precis lika oemotståndlig som han var från första början.
kanske behövde jag få känna denna nyförälskelse känslan igen, efter vardagen.
för nu vet jag att den finns där.
så dagarna när allt bara går, vi jobbar, äter, vilar och fixar o donar, och kanske rent av nästan glömmer att stanna upp o kramas.
dom dagarna kan jag minnas detta.
då kan jag minnas att för mig är han alltid oemotståndlig.
ibland bara mer eller mindre.
beroende på vardagen.
men det finns där.
och det är nog det viktigaste.
man borde kanske lägga sig.
det knyter sig i magen och jag tappar aptiten.
på mat, på livet.
är det då värt det,
sker en förbättring inom snar framtid
eller kommer jag vara tvungen att dras med den här.
jag vet inte om jag fixar en dag till med allt det här.
med all kaos runt om kring mig, runt omkring oss.
hur mycket tar vi oss förbi.
tar vi oss över detta hindret?
nej jag vet inte.
jag kan inte ge något bra svar.
mitt fel?
Ofta varje dag.
Jag har nu kämpat i ett års tid över det faktum att behöva ha henne ringandes varenda dag.
Men ju mer tiden gått desto mer har jag tröttnat.
Efter samtal med diverse olika människor jag känner + min terapeut så har jag kommit fram till att nej, jag behöver faktiskt inte ta det.
Dom har gemensam vårdnad med varsin vecka och det finns ingenting som säger att hon måste ringa varje dag.
Och förmodligen gör hon det mest för att retas.
Och eftersom min sambo nu lyssnat på mig och sagt till henne så hotar hon med diverse olika saker.
Så nu idag ska hon ansöka om ensam vårdnad.
Hon drar in mig i historien och menar på att deras barn inte är min sambos första prioritet.
Men redan där har hon fel.
Han prioriterar alltid henne så jag tycker faktiskt inte att det gör något att han istället nu valt att prioritera hela familjen.
För just det här ser jag inte som att han skulle prioritea mig mer, utan snarare att han prioriterar hela vår familj.
Och faktiskt, hon får aldrig ensam vårdnad, då känner hon inte min sambo.
Han låter nämnligen ingenting hindra honom och jag är övertygad om att i det här fallet skyr han inga medel så hela den här historien kommer förmodligen falla tillbaka i hennes egna händer.
Det kan hon ha,
Min sambo förlorar inte, det är otänkbart.
I alla diskussioner.
en längtan.
en gravid vän.
och gud som jag önskar att det vore jag.
ibland.
på ett sätt.
men på ett sätt är jag otroligt glad att det inte är jag.
för min tid, vår tid är ännu inte kommen.
det blir när det ska bli, det är jag övertygad om.
och många gånger funderar jag.
jag skulle förmodligen inte heller bli en utmärkt mamma.
jag har inget som helst tålamod och det vet jag, det krävs.
men jag kan inte annat än att längta.
efter den där magen som bara växer, efter all spänning.
alla känslor.
allt bebisprat.
alla samtal till föräldrar, syskon m.m.
att få ge dem jag älskar den lyckan.
att få dela lyckan med den mannen jag älskar mest på hela jordklotet.
och det är en sorg i sig, att vi inte är redo.
kärleken till en annans barn.
det vet jag ingenting om.
jag har ett bonusbarn. inga egna.
men.
på ett vis älskar jag min bonusdotter.
och på ett vis inte.
hårt och ärligt.
men bara för att jag inte älskar henne som mitt eget kött och blod innebär inte det att jag itne tycker om henne.
för jo det gör jag.
och många gånger älskar jag visst henne.
men ibland låter jag kampen komma emellan.
mitt ego, mitt behov av kärlek och bekräftelse.
och jag tycker det kan få det faktiskt.
jag tycker nog inte att det är världens undergång att jag behöver min del och att jag ibland inte alls vill dela med henne.
många säger till mig, jo men när ni får egna barn då?
Ja, visst den dagen kanske kommer den med och då får man ju ta ställning då.
Däremot kan jag säga vad jag nu tror.
Jag tror att får vi ett gemensamt barn, som han lägger sin kärlek på istället för mig, då kan jag nog ta det, för det är en del av oss. men som det är nu, och alltid kommer vara så ger han en annan kvinnas barn min kärlek.
och det gör mig avundsjuk.
och ja, i grund och botten handlar det nog mycket om avundsjuka.
min besvikelse över att inte få vara den första som ger honom det finaste någon kan få.
min besvikelse av att inte få vara den första som går igenom en graviditet med honom.
för han har gjort allt det här förut.
med en annan kvinna.
och det grämer mig.
Anonymfundering.
mitt namn har ingen betydelse.
min ålder är inte relevant.
min bostadsort behöver du aldrig veta.
Jag är ung,
Jag är bonusmamma,
Jag är sambo,
Jag har ett jobb.
Och en jävla massa funderingar.
mina texter kan vara provokativa, sorgsna, glada, ja, det mesta.
Men inte behöver du läsa.
Gör det bara om du vill.
För denna bloggen är mitt avbrott, mitt sätt att få ur mig mycket av allt.
